Det sitter en liten människa på ett torg. Med kullersten överallt. På torget finns det en lyktstolpe som är tänd, den lyser upp en mycket liten diameter ljus vilket gör att mörkret ser argt och tungt ut. Den här lilla figuren under gatlyktan stirrar rakt fram. Opium finns i hans ögon, döda, blanka och halvöppna.Lyktstolpen börjer sig ner. Pratar med figuren, frågar sakta "varför ser du inte att jag kan värma dig i mitt ljus, mitt lilla hav av ljus?" varav figuren inte ger någon respons. "Ingen väntan ger mig mer ljusän denna droppe vatten du kastar på mig.Det inuti är torrt. Vissnat och dött, min vän.Jag sprängs av törst och jag dör här."Samma sak om och om igen. En vild karusell av ett fantiserande sinne. En smärtfylld upplevelse. Hela tiden.Något droppar syra i min själ.

Hej Isabell. Du sitter ett antal centimeter ifrån mig och jag känner att det här inlägget är relativt subjektivt. Men det är okej. Det förstår nog. (Månadens 250 besökare hittills alltså.) Jag känner mig poppis nu. Hej Isabell!Har handlat åt mormor, gick omkring på stan i en t-shirt, och det var lite halvt kyligt sådär. Men man är ju man liksom. Dessutom blev jag tvungen att fly lite grand på Hemköp för folk som inte borde vara där var ju där och jag hatar när folk är där de inte borde vara. Människor är för mesar. Eller hur Isabell? Mmmmhm...Mormor tyckte att jag skulle peta på Isabell med en banan när hon körde idag, men jag sa nej. Nej det gjorde jag inte, men Isabell skulle ha besudlat min banan. Ja det låter perverst. Det var en förolämpning. EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEHnae.

Snart kommer Isabell, sen ska vi handla åt min mormor. Lilla späda tandpetarmormor. Hon är så snäll och så yttepyttemegasuperminimalt liten. Mikroskopisk nästan.Nu är jag en smula trött för jag har suttit vid datorn jättelänge och lyssnat på Lars Demian och så har jag läst texterna till musiken och samtidigt har jag skrivit en engelsk recension på American Psycho. Fast jag inte alls läst den på engelska. Det spelar ingen roll, engelska borde vara mitt modersmål ändå. Eller inte, men nästan.Mamma och Nocke lägger 95% spydiga kommentarer om/till varandra. 5% är direkt förolämpningar. Det är en trevlig miljö att arbeta i för fan. Nej jag blir arg nu.Jättearg.Så jag går nu, men återkommer väl någon annan tid på dygnet.

Hej jag skolkar idag igen för att jag skulle tvätta. Men något kukhuvud har tagit min tid, det gjorde mig ganska arg eftersom jag snart inte har några rena kläder kvar, och jag tycker väldigt mycket om att ha rena kläder på mig. (Och jag skojar inte!)Min ilska gentemot min mor har svalnat och sakta gått över till ett slags pity. Hat-pity-fuck-you-feeling liksom. Amerikanskt känns det. Ska handla åt min mormor sedan, jag och Isabell. Tura tt jag har henne att klaga för och det är tur att hon är lite överallt jämt så att man kan få utlopp för sin abnorma klagan. Hon är bara lite blindtarm. På ett positivt sätt. Någon dag ska hon med mig till the red room. Mörkrummet. Porrinspelningsrummet. Det är nice.Om Moses har öppet imorgon ska jag dit, och jag ska dricka kaffe som en galning. Som vanligt. Idag har jag nog druckit en hel kanna kaffe själv. Inte en såndär tiokopparskanne, men en åttakoppars kanske. För jag tror att jag har druckit åtta koppar. Stora muggar liksom. Det är nog inte så bra. Sedan har jag rökt en Camel utan filter. Den var inte den godaste ciggen, men det var ändå en stämningsgrej att stå och frysa skiten ur sig med en filterfri cigg liksom.Ganska ballt måste jag säga.

Det är en överlevnadsinstink jag har, att bli arg istället för ledsen och när jag är arg fattar jag ju inte vad jag är egentligen. Men jag är likgiltig gentemot det mesta, så jag tror att det är så i det här fallet också. Bara för att saker händer... alltid. Så betyder inte det att jag får tappa fotfäste, att jag får sluta vara realistisk.Allt ordnar sig.

Med andras oro köper jag min frid <3Jag är ganska arg idag. Morgonmonstret talar... Det känns som att det inte är lönt idag. Det är inte värt det. Hela världen, byggd av smulor, kommer falla sönder ändå. Allt jag säger blir ett eko av allt som sagts förut. Jag blir väldigt arg. Förmodligen blir jag väldigt ledsen också, men jag orkar bara inte ta in de där känslorna, det har jag inte tid med. Jag tycker att det räcker med misär nu, det ska hela tiden hända nya saker som inte får plats i mitt perspektiv, jag vill inte ändra det mer nu. Min mamma är min förbannelse och hennes män är hennes och jag är männens. Men allt ont ska riktas mot mig? Jag ska ta stryk för min mors felanden? Är det rätt? Ja det har hänt något.